Textförfattare: Staffan Mattsson
ALLA OBESVARADE FRÅGOR
Det som inte yttras ljuder högre i mina öron
än det uppenbara som ropas ut med ord
En undran som går vilse i dina ögon
tappar fästet i din tystnad och faller över bord
Och jag sjunker som en sten under dina ljudlösa vågor
Jag drunknar om igen i alla obesvarade frågor
Det som göms bakom och inunder det kursiva
det som aldrig riktigt klargör och reds ut
Det blir ytterligare en gång i labyrinten
ännu en som inte leder ut
Att inte alls få veta är den största utav plågor
Mitt berg av sopor är högt av alla obesvarade frågor
Att inte ha en aning är en börda
det bor en oändlighet i det som inte sägs
När man får given men inte fattar spelets regler
och man helt och hållet saknar pokerface
Jag har aldrig kunnat släcka gissningarnas heta lågor
Jag bränns sönder av alla obesvarade frågor
DEN VÄRSTA SORTENS SKIT
Den fege sparkar alltid neråt
och tyvärr är det väl människans natur
för att inte själv släppa nån förbi sej
måste man resa upp en mur
och innanför dessa barrikader
växer sedan fördomar och hat
det är så synd att dom ej begriper
vilka huvuden som bör läggas på ett fat
Dom som snor våra pengar dom sitter alltid tryggt
Bakom gynnsamma lagar och dom regler som dom byggt
Politiker och affärsmän som försnillar bit för bit
Det är dom som ska landsförvisas
för det är dom som är den värsta sortens skit
Arbetslösheten ökar
och klyftorna likaså
mellan fattiga och rika
och dom stora och dom små
Och hur fan ska det bli nån jämvikt
när mervärdets miljoner
i stället för att gynna dom som behöver
betalar fallskärmar och femsiffriga pensioner
Dom som snor våra pengar har inget samvete och moral
Inga känslor mer än girighet där inunder sitt svarta skal
Dom är inget annat än hallickar och en ynklig parasit
Det är dom som ska kastas ut ur landet
som den värsta sortens skit
Vi får inte ge upp och låta dom lurade bli lurade mer
medan himlen för dom som tjänar på det förblir blå
En tyst människa är en liten vit tuss men många besvärliga blir till gråa moln
som öppnar sej i ett förlösande regn som spolar skiten härifrån
Dom som snor våra pengar till sina ståtliga palats
Dom hör hemma bakom galler på en sex kvadratmeter stor plats
Han och hon är hjärtlös, en jävel och bandit
Och det är dom och inga andra
som är den värsta sortens skit
ELDEN
Att rida dold i mörkret, att fly långt bort ifrån
Att hoppas det ska finnas nåt på den andra sidan ån
Att höra hatets röster både bakom och framför
Att ständigt känna rädsla för det dom onda krafterna gör
Att korsa linjen just när skymningen blir kväll
Höra ljud av skratt vid flammorna på en häll
Att våga tro på ett välkomnande vid denna eld
Han är ingen desperado, bara en helt vanlig man
Han finns inte i nåt brottsregister, har inget vapen i sin hand
Han tvingades av faktum, tog chansen när varningstuppen gal
Han hade inga alternativ om man inte ser döden som ett val
Hästen klättrar upp för branten, männen vid lågorna vänder sej om
Det får bära eller brista eller allt på samma gång
För elden det är ljuset, det är värmen inom oss
Det är kampen, det är gemenskapen i varje gnista, varje bloss
Månen lyser som vore den förvälld
Alla är vi av samma sort, naken och oförställd
Blickar ber honom slå sej ner vid denna eld
EN LÖGN
Jag önskar jag kunde säga dej att allting är bra
Berätta så sant och ärligt att det är som det ska va
Men jag står här nu i stället som en liten mus och håller mun
Hellre är jag tyst och sluten än spottar ut en lögn
Jag skulle så gärna vilja försäkra dej att jag är en lycklig man
Le och övertyga dej att jag mår så bra som man kan
Men jag gömmer det i mitt hjärta den känslan som är så tung
Hellre håller jag tillbaka en sanning än spottar ut en lögn
Om jag ändå kunde hoppa fram som gubben i lådan där för dej
Ge dej blommors doft och leenden, säga att allting är okej
Men jag väljer att stanna kvar här djupt försjunken i min dröm
Jag vet att tiga är mer hedersamt än om jag spottar ut en lögn
Jag önskar jag kunde ta av mej masken och meddela att allt är glömt
Visa på det rutiga brädet att jag ingenting har gömt
Men när faktum har tagit damen och mattat min kung
Så förseglar jag hellre mina läppar än jag spottar ut en lögn
EN OSYNLIG MAN
Jag är inte en man av skrammel
Och absolut inget bländande sken
Jag lämnar inga avtryck i sanden
Jag är ett tyngdlöst fenomen
Jag är en osynlig man
En osynlig man
Kan inte ställa mej i vägen
Skymmer inte sikten där jag står
Jag lämnar ingen skugga
Inga märken eller spår
Jag är en osynlig man
En osynlig man
Jag smälter in i tapeten
Som en kameleont
Som en gräns mellan land och vatten
Vid en upplöst horisont
Jag är en osynlig man
En osynlig man
Jag kan inte fångas utav ögon
Eller bryta ljusstrålen under färd
Allt liksom skär igenom mej
Som klingan på ett svärd
Jag är en osynlig man
En osynlig man
ENSAMHETEN ÄR EN PLATS FÖR TÅRAR
Ensamheten är en plats för tårar
ett ställe där det oåtkomliga är så tungt
Trots att jag inte borde vrider jag om nyckeln och går in
och skriver långa rader utan att sätta punkt
Ensamheten är en plats utan ögon och öron
ett skrymsle där det är så lätt att gömma sej
Att fly från dom detaljer som jag inte ville ha
att retirera där, det är så typiskt mej
Ensamhet, där ingen annan vet
Min hemlighet och min sorg
Ensamheten är en plats som ligger nära
den finns där redan bakom nästa dörr
Jag stänger in mej där och väntar på aldrig mer
som jag gjort så många gånger förr
Ensamhet, så mörk och kall, jag vet
Men en verklighet i min sorg
Ensamheten är en plats för tårar
ett hjul som fastnat och bara slirar runt
Ett frö blir frukt, en larv kan bli en fjäril i din håv
men jag förblir den stackare du har glömt
Ensamhet, jag kommer aldrig över det
Denna evighet i min sorg
EN ÖPPEN FAMN
Man kan inte välja sin hudfärg och sina rötter
men du kan ensam bestämma om du vill va en idiot
och kedja okunskapens boja vid dina fötter
och sedan trampa där bortom bättring, bortom bot
Man kan inte välja sitt ursprung och sina gener
men det är ditt val om du ska höja oförståndets skål
Otaliga är dom med detta gift i sina vener
som i sin villfarelse sparkar bollen i fel mål
Jag tar mej rätten att se ner på alla dom
som vill binda taggtråd runt osvenska namn
Jag kommer aldrig att gå med på att några korkade
ska stå med påkar i vår hamn
Jag tänker aldrig tolerera att mitt barn
ska växa upp i denna skam
Jag vill att Sverige ska va en öppen famn
Man kan inte välja sin DNA-nyckel
men du är fri att tänka och göra det du vill
och att hänga på dom som gapar allt för mycket
är att legitimera sej som dum och imbecill
Jag tar mej rätten att se ner på...
FEL, FEL, FEL, FEL
Jag kanske syns som en egoist, som en Prins John
som tar för stor plats hos dom frikostiga så själviskt varje gång
Förlåt, men det är inte min mening, det jag vill är inget ont
men det jag önskar ska va ett givmilt hjärta har missförstått alltihop
Det är egentligen en grå sten, det jag tror är en juvel
När jag vill göra rätt blir det fel, fel, fel, fel
När jag vill visa att jag bryr mej, att jag älskar dej
så snubblar jag på tröskeln och snärjer mej
Jag darrar och kan inte bygga ens ett fyra kubers torn
två klossar på varandra är för mej en illusion
Och den som inte ens når hälften kan bara drömma om en hel
Och då kan ingenting bli riktigt, bara fel, fel, fel, fel
Fraserna på mina papper och orden i min mun
är min rädsla som balanserar på en lina som är så tunn
Och den kan gå av, den kan brista för mina tankar väger flera ton
tillsammans med mina misslyckanden som jag upprepar och gör om
Jag borde bara titta framåt och aldrig tillbaka eller ner
Men så länge mitt hjärta bultar blir det fel, fel, fel, fel
GENOM NÅLENS ÖGA
Du svävade in till mitt innersta rum via himlavalvets port
och blåste helium i varenda droppe blod
Sen dess har jag haft så svårt att förankra och stå still
som en båt av bark i vårens vilda flod
Vägen in för dej var enkel men att du ska komma ut
för det är oddsen alldeles för höga
Du har en plats i mitt hjärtas djup för all och evig tid
och dörren ut är genom nålens öga
Du kom in i mina tankar genom regnbågens portal
och nu är du en av strålar i solens sken
Inte alls som något flyktigt, som ett tomtebloss i regn
utan som Edens äpple som lockar från sin gren
Kursen dit var uppenbar men inte den tillbaks
dom motstånden syns alldeles för tröga
Du finns i mina bilder tills jag tar mitt sista andetag
och vägen ut för dej är genom nålens öga
Du kom in i mina armar genom längans öppna famn
som nån jag saknat och aldrig ville släppa mer igen
Nu känner jag dej tätt intill, du lämnar aldrig mej
När du är nån annanstans så finns du hos mej än
Jag håller dej så varsamt sen den dagen du kom hit
Men att det var lätt för dej det hjälper föga
För du anlände med en enkel biljett
och vägen ut för dej är genom nålens öga
HÅL
Mitt liv är fullt av tomrum där ekon lever kvar
Röster från en annan tid, alla frågor som aldrig fick nåt svar
Marken här inunder mej har så många sprickor, så många sår
och i mörkret blir dessa gropar farliga fällor där jag går
Jag måste fylla alla hål jag inte vill falla i
Alla dessa jävla hål som dom andra bara går förbi
Jag är så rädd för att försvinna genom en reva i ditt bröst
i dina tankar på nåt annat, nånstans på en fjärran bortglömd kust
Mitt mod rinner som vatten genom en läckande glugg
och hur ska jag fånga dessa droppar så länge det är ängslan som är min plugg
Jag måste fylla alla hål.….
Det finns en öppning i ditt hjärta som är kärlekens dörr
men där jag en gång kom in kan jag också ramla ut och bli ensam precis som förr
Så jag irrar i ett töcken från mina drömmar och det som hänt
men i stället för denna tvekan vill jag ha tankar av cement
Jag måste fylla alla hål.....
IDIOTER
En regnskur kan dränka din dag
en sås den kan skära sej
En käpp i hjulet och allt tar stopp
och alla dessa kryp som besvärar dej
Det finns inga grupper eller samlingar
som står fria från dom som förgör
Bland dom som bygger av värdighet
finns det såna som förstör
Det räcker med en gnista
från en av alla jävla idioter
Nästan åtta miljarder viljor
och lika många hjärtan som drömmer och slår
Det finns plats för allihopa
alla dagar på ett år
Den som hatar har förlorat
den som blundar kommer aldrig vinna mark
Bara den som vågar älska
kan känna kraften som är så stark
Trots eldarna som brinner
från en av alla jävla idioter
JAG STÅR KVAR
Jag var ung en gång med allting kvar och jag drömde
Min längtan framåt var så lång, så lång men jag glömde
Den i rädsla och tankar att det skulle lösa sej sen
Men nu vet jag att ett liv aldrig kommer mer igen
En vecka va som en minut, den rann mellan mina fingrar
Jag skyndade mej mot fel beslut och gick bara runt i ringar
Som alla andra så fick jag en chans
Men när jag tänker efter så har jag inte kommit någonstans
Jag står kvar i samma nedtrampade spår
Jag står kvar och skjuter fortfarande över mål
Jag står kvar och väntar på i morr´n
Jag står kvar i samma tvekande uniform
Jag står kvar
Jag var som en polerad bil där någon slangat ur bensinen
Jag såg framåt flera tusen mil men kunde inte starta maskinen
Jag glänste som metall i solens sken
Och jag glänser än med samma boja runt mitt ben
Jag står kvar i samma stela fastfrusna pose
Jag står kvar och får inte in nyckeln i mitt lås
Jag står kvar som en staty full av fågelskit
Jag står kvar som den som aldrig tar sej dit, Jag står kvar
Som en som sjunkit ner i kvicksand med dojor utav bly
Som en som vill nåt annat men som aldrig lyckas fly
Jag står kvar
KANSKE ÄR LIKA MED NEJ
Det finns ett ord som suger
ett jag vill besparas ifrån
ett som får mej att tro och hoppas
men som mynnar ut i ett öppet hån
Jag vill inte känna det igen, som klåda i öronen
då tar jag hellre tystnaden än en fegt förskönad fras
Det är ett uttryck som hänger löst, som jag tolkar så oseriöst
det är så tomt och innehållslöst och lika genomskinligt som glas
Säg inte kanske till mej
då tänds en lampa i mörkret för mej
som slocknar så fort det går upp för mej
att kanske är lika med nej
Det finns ett ord du kan gömma dej bakom
ett som räddar dej från besvär
Ett som gör att du slipper ta ställning
och säga som det är
Låt mej slippa att höra det och känna det förstöra det
hur kan någon göra det, ta det jag vill ha
Det är som om du lurar mej när jag i stället tror på dej
som om det du säger skulle kunna vara ett ja
Men säg inte kanske till mej
då öppnas dörrar för mej
som slår igen så fort det går upp för mej
att kanske är lika med nej
Jag frågar om du kommer och lyssnar
jag frågar om du kommer och ser
Jag undrar om du tittar förbi
jag undrar om du vill höra mer
Jag ber dej säga precis vad du tycker
jag ber dej om ett uppriktigt svar
om du är nån som verkligen bryr dej
ge mej en sanning om det finns nån sanning kvar
Säg inte kanske till mej
för kanske är lika med nej…..
MARIONETTEN I DJÄVULENS HAND
Jag är en man av kött och blod som pulserar
jag har tankar, fem sinnen och en själ
Mitt hjärta slår och känslorna dom lever
men ändå känns det inte bara väl
För jag sitter fast i ett snöre, jag hänger i en tråd
Jag dinglar vid ett stup, men får inte någon nåd
Jag kommer aldrig loss från detta bindande band
för över detta väldiga stup är jag
marionetten i Djävulens hand
Frihet är en rättighet och ägodel
och ingenting man brukar som ett lån
Frihet är att ha kontroll och en möjlighet
att välja om man vill gå därifrån
Jag sitter fast i ett snöre, jag hänger i en tamp
Jag gungar utan skyddsnät med ångest och med kramp
Och jag kan bara lyda varje ryck i detta band
Han är mitt svarta mörker och jag är
marionetten i Djävulens land
Det var mej ni såg där, det var mina anletsdrag
Det var min kropp, det var mitt skal men det var ändå inte jag
Mina timmar, natt och dag,
en ständig resa ofta utan ratt och ekolod
Jag drömmer ständigt om den kraft som mäktar
med att bryta denna oro i mitt blod
men jag sitter fast i ett snöre, jag hänger i ett rep
Jag famlar i ett tillstånd som inte bär nån värdighet
Min väntan är mitt öde, diabetes är ibland
som att leva som den döde
marionetten i Djävulens hand
NÄRA DÖDEN
Finns det en rädsla bortom rädslan
så har jag känt den nu
Finns det en maktlöshet bakom maktlösheten
har jag varit där
Finns det ännu en nyans av mörker i det mörka
så har jag sett den nu
Finns det en sorg i sorgen
så vet jag nu vad det är
Din dvala doftar ovisshet
Dina slutna ögon väcker skräck
Dina tunga andetag dom förlamar mej
och fanns det kvar ännu en gnutta oro i mej så är den nu väckt
Jag vet inte vad jag ska möta
bakom dörrar som öppnas
och vad som väntar på tungan
i läkarens mun
Jag har varit där förut
mellan hopp och förtvivlan
men aldrig bakom en sköld
som varit så här tunn
Jag har mött fasor, repat fruktans garn
sett livsljus brinna ut, hört hjärtan sluta slå
Dra mej tillbaka in i vardagen igen
Nära Döden vill ingen gå
RIV NER, BYGG UPP
Vad är det här för byggnad som skymmer solen där jag går
Den har stått här länge nog nu i allt för många år
Fasaden har börjat vittra, originalfärgerna tonat bort
Det är mera en ruin nu än ett ointagligt fort
Riv ner, bygg upp något nytt
I källaren smyger råttorna och taket svämmar över av duvornas skit
och där emellan rör sej parasiterna, dom som lever på kredit
Och dom som menar att huset borgar för nåt beständigt i vår stad
har aldrig nånsin riktigt fattat att det bara är yta och fasad
så Riv ner, bygg upp något nytt
Nu är det ingen mening längre med att krampaktigt hålla kvar
Dom enda som tjänar nåt på det är dom som redan allting har
Ser du mannen där i trasor som försöker komma in
det finns ingen plats för dom som inte äger någonting
Riv ner, bygg upp något nytt
SOM DEN SÖNDAN
Hur ska jag kunna se dej i ögonen om du blundar
Jag vill att du tittar på mej igen som den söndan
när det ännu var längtan i den blick
som du gav till mej just innan du gick härifrån
Hur ska jag kunna säga det till dej om du håller dej undan
Jag vill att du lyssnar och hör på mej som den söndan
när du sa att polletten trillat ner
den som fått dej att hoppas på ännu mer än bara ett lån
Som den söndan, som den söndan
som inte var nån vilodag
Som den söndan, som den söndan
då vi vaknade tillsammans du och jag
Hur ska jag kunna få dej att förstå att jag är stum av beundran
jag har aldrig tidigare känt det så som den söndan
När dina ben om min rygg satt som en knut
som jag inte ville skulle lösas ut i någon mån
Som den söndan.....
Hela veckan lång har jag alltid gillat läget
tills fredagskvällen har bjudit mej min väntans lön
Helgens sista andetag har alltid känts så tunga
men för en gångs skull blev även söndagen så skön
Som den söndan…..
SÄG MEJ VAR DU ÄR
En plats är aldrig så vacker som när du måste därifrån
En stund är aldrig så dyrbar som just innan du går
Inget rum blir lika tomt som det du lämnar mej i
Inget ögonblick så ensamt som det i självbedrägeri
Säg mej nu, säg var du är
Du känner dom våndor jag bär
Det jag hade och tror jag har kvar
Är det som kommer och det som var
Allt jag ber om och allt jag vill: Säg mej var du är
En plats är aldrig så vacker, ingen stund är så dyr
Som när jag vet att du ska ge dej av och mina känslor går överstyr
Ingen börda kan någonsin bli tyngre än min saknad efter dej
och i den stund då du nyss försvunnit faller dess tunga skynke över mej
Säg mej nu, säg var du är
du behöver inte låtsas, du vet det så väl
Att det jag gör är att försöka hitta rätt
ha en väg bort och en reträtt
Allt jag önskar o allt jag vill: Säg mej var du är
Jag kan inte stå emot vindarna som blåser
Stilla dom eller led mej förbi, så lovar jag att gå sen
Säg mej nu, säg var du är
Jag ska inte störa dej, jag lovar och svär
Men om du dyker upp här på min kust
Detonerar en bomb i mitt bröst
Så allt jag behöver och ber dej om: Säg mej var du är
TOMT PRAT
Först var det stora ord och öppen dörr
och det var uppenbart vem som hade fel
Men den dom vände ryggen åt segrade till slut
han fick en gräddfil genom detta lömska spel
Det gäller dock att rädda det lilla man har kvar
och orden krympte och gränsen knöts igen
Tumma lite på sanningen, agera döv och blind
så är vi tillbaka där vi var för länge sen
Du vände kappan efter vinden så lömsk och desperat
och ord vi trodde var ett löfte var bara tomt prat
Folk med böjda ryggar dom rätar sej upp idag
men riktar all sin förbannade ilska åt galet håll
Lurade till hat bankar man och slår
och tystnaden den läcker som ett såll
Det sparkas ännu mer på dom som redan ligger ner
Den som har guld i fickan vill inte ge
Trots att bilderna är skrämmande och besluten värre ändå
så väljer fler och fler att inte fatta, att inte se
Du vände kappan efter vinden…..
Är det så konstigt att förtroendet
sjunker som en sten
är dom dumma eller är det uppgjort
som på en teaterscen
Som vore dom i sandlådan
och bara skyller på varann
”Det var inte jag, det var hon, det var han”
Du vände kappan efter vinden…..
TRÖTT PÅ ALLT
Varje vardagsmorgon känns allt som i en dimma
så tung och fuktig, så kvävande och skum
Jag vaknar efter att ha sovit blott nån timma
och med en knut i magen går jag upp till hennes rum
Hennes blick är vattnig och den ger mej kalla kårar
för mitt veka hjärta slår alltid till reträtt
Om man ändå slapp dessa inslag som försvårar
men varför skulle mitt liv för en gångs skull va lätt
Som den som nån dag innan tävlingen snubblar och blir halt
är jag så förbannat trött på allt
Jag sitter där på jobbet som på nålar
för rätt som det är kan det komma ett sms
Och det är inga lena penseldrag som målar
det är Djävulen själv som står som avsändaradress
Som den som önskat och får se att inget blev som han befallt
är jag så förbannat trött på allt
Jag sorterar hjälplöst alla bitarna i mitt pussel
där bilden på kartongen är det vackraste av motiv
Men som att söka ett med hallonsmak i en säck av jordgubbsströssel
är det nu att hitta vägarna i mitt liv
som den som reducerats från en helsida till en liten spalt
är jag så förbannat trött på allt
Oro ska bekämpas och tårar måste torka
jag måste vässa min penna och pumpa varje däck
En vuxen man, en pappa måste orka
bära ett hjärta fullt av maktlöshet och skräck
Som när det man vill ska ta slut i stället dubblas tiofalt
blir jag så förbannat trött på allt
UT UR MITT SKAL (UT UR MEJ SJÄLV)
Jag sitter här i skymundan
isolerad i en bur
men trots att dörren den är öppen och längtans krafter drar
så kan jag inte ta mej ut
Jag har tvekans makt i blodet
lim under min fot
tusen frågor, bara varför, hakar som håller fast
och en vind som bara blåser mot
Jag borde inte stanna här, det är inte bra för mej
jag måste härifrån
Ut ur mitt skal, Ut ur mej själv…..
Jag gör alltid samma misstag
lägger alla ägg i samma korg
Jag lämnar mina avtryck som en strumpa mot ett golv
som ett hemligt ögonkast på ett torg
Så gott som allt är bara tankar
ett trassel som aldrig tycks redas ut
min dröm om att jag ska lyckas är lögn och bedrägeri
i en väntan som aldrig tycks ta slut
ÄNGEL AV ELD
Ängel av eld hon står där och bara lockar
Ängel av eld hon går och lurar vid din gräns
Ängel av eld, hennes skönhet gör dej galen
Ängel av eld för hon svider och hon bränns
Om du fick röra hennes vingar skulle drömmarna slå in
Om du fick möta hennes läppar i en kyss
Om du fick spegla dej i ögonen och stanna i hennes lins
Om du fick lägga dina händer om hennes hjärta
Ängel av eld är både verklighet och en hägring
Ängel av eld både en nödutgång och en risk
Ängel av eld kan inte tämjas eller besegras
Ängel av eld hon är en kraft hon är magnetism
Om du fick smeka fram kristallerna på hennes rosenblad
skulle daggen släcka månader av törst
Om du fick dyka efter pärlorna i hennes varma hav
Om du fick känna hur hon tog oron ur ditt hjärta
Ängel av eld hon kunde va din älskarinna
Ängel av eld hon är allting du vill ha
Ängel av eld hon avgör hur det ska vara
Ängel av eld med sitt nej, sitt kanske eller sitt ja
Hon får tankarna att blomma när hon sprider sina frön
åtminstone när hennes ögon är av guld
Hon gör skillnaden mellan ljust och mörkt och glädje eller sorg
När hon väljer sina vägar in i ditt hjärta
ÖGON SOM ALDRIG SETT LJUS
Jag stod still för länge, bunden vid min grind
med en skadad vinge och med ögon som på en blind
som en stenstaty, ett uttjänat mynt i en livlös hand
och ingen dag kan gry för ett barn bakom persienner
Jag stod still i tysthet utan berättare i min mun
jag hade tunga och läppar men det var fruseti min brunn
Där en pojkes liv får sina former och sin färg
får ingen man med kniv stå och tälja stumma träd
Vi ska sy sömmar av ord i varje mun
i den kalla tystnad som håller oss fast
I dom stummas sång ska vi måla guld
vi ska ge ett liv till alla blommor av plast
alla fåglar av is
alla bortglömda ögon som aldrig sett ljus
Jag blev min mammas godis, jag blev vingar åt min far
dom gav mej TV-bilder, men vart var hjärtats penseldrag
Inget liv på batteri kan ersätta en mor och far
men en nio-till-fem-beautybox är heligare än ett barn
Dom ville se mej dansa men jag ramlade och föll omkull
Jag var ett barn i livet, jag var ett annat i deras dröm
Som en lindansör med teddybjörnen i min hand
gick jag in i en blind chimär i mörkreti ett ensamt land
Ge mej tusen löften om framtiden
Ge mej varma vindar och en trygg fast hand
Ni är allt jag har, så vagga mej
I natt vill jag vila i kärlekens famn
Bortom fåglar av is
Alla bortglömda ögon som aldrig sett ljus
Textförfattare: Staffan Mattsson
